Sen tappade jag så att säga bort Mikael Strömberg, och hittade inte honom igen förrän i våras då jag fick syn på Vad gör dina barn när du sover? Den började så bra, med sådär obehagligt krypande spänning, precis som jag mindes Strömbergs berättarteknik. Men sen spårar den, i mitt tycke, ur och urartar till en splatterbok. (För närmare recension, se mitt Instagram #boksann, bok 34/2017) Jag var SÅ besviken, och förvirrad; såhär mindes jag inte Strömbergs böcker! 😱 Hade han ändrat stil, eller mindes jag fel (det var ju ändå några år sen jag läste de två första)? Men, men; det var ändå två fantastiska böcker mot en mindre bra, så jag bestämde mig ändå för att ge de två olästa Sattyg (2016) och De förjagade (2017) en chans. De har dock fått stå tillbaka lite.
I det läget var jag när jag häromveckan blev tillfrågad av författaren själv att recensera just dessa två böcker. Först fick jag nypa mig själv i armen: är det verkligen sant att jag blir tillfrågad av Mikael Strömberg att recensera hans böcker!? Och sen kom tvivlet: vad ska jag säga? Jag sågade ju faktiskt den senaste boken jag läste (om än konstruktivt), och hjälp; tänk om dessa är i samma stil och jag inte gillar dem! Men å andra sidan står båda de första två böckerna och författaren högt i kurs hos mig (jodå, han var kvar på piedestalen!), och jag minns dem som fantastiskt bra. Så jag svarade med den ena sidan av sanningen: jag var ärad över att bli tillfrågad, båda böckerna fanns på min "att-läsa-lista", så ja jag tog gärna emot recensionsexemplar. 😊
Och jag behövde inte ångra mig!
 |
| Förlagsbild |
SATTYG
Utgiven: 2015-09-23Förlag: Andra världar
Genre: Spänning (9-12 år)
Antal sidor: 158
Recensionsex. från författaren
Systrarna Sanna och Minna ska tillsammans med sin pappa tillbringa några sommarlovsdagar på den lilla orten Martungan för att rusta upp ett litet torp som de ärvt. Martungan ligger väldigt ensligt till, och hela orten verkar förfallen och det finns ingen uppkoppling på mobilerna. Överhuvudtaget är det en ganska obehaglig plats.
Och obehaget blir inte mindre av att någon (eller något!) verkar besöka dem om nätterna, en läskig man som heter Herman verkar övervaka dem och vem är den mystiska Regina (som Herman kallar Maran på Bålkullen). Vad är det egentligen som händer i Martungan?
Jag tycker mycket om boken! Med vuxna ögon är språket ganska styltigt, men det är nog inget den egentliga målgruppen bryr sig om! ;-) Viktigare är ju handlingen, och den är riktigt bra. Lagom läskigt, och på lagom nivå (hög igenkänningsfaktor). Det är ett bra driv i berättelsen, och den knyts ihop snyggt.
Detta skulle vara första delen i en serie om Martungan, och jag hoppas verkligen på fler delar!
 |
| Förlagsbild |
DE FÖRJAGADE
Utgiven: 2017-09-08Förlag: Lind & co
Genre: Psykologisk spänning
Antal sidor: 303
Recensionsex från förlag
Året är 1917 och fem meniga soldater, två befäl och en vetenskapsman beger sig på uppdrag till ett läger norr om Svanstein (Norrbotten, nära nuvarande finska gränsen). Det är bitande kall vinter, den tiden på året då snön ligger djup och solen inte når över horisonten. När man efter en del möda, och några missöden, väl når lägret inser man att allt inte står rätt till. Lägret är tomt, och man ser tecken på att den förra gruppen gett sig av i all hast. Man finner spår av rovdjur, men också två döda soldater som inte dödats av några djur...
Flera på varandra obehagliga upptäckter och händelser sår split och rädsla i gruppen, och när man sen inser att uppdraget inte är det som förespeglats faller gruppen isär.
Boken är spännande, men mer på ett psykologiskt plan än det skräckbetonade. Redan från början har det byggts upp en spänning mellan de olika medlemmarna i gruppen, som är ofrivilligt sammanförda och kommer från olika håll. Gruppdynamiken är inte den bästa. Detta blir tydligt när de utsätts för press, och börjar vända sig mot varandra snarare än att enas mot det yttre hotet.
Det är överlag en väldigt spännande och välskriven bok, men det hela förtas lite av det röriga persongalleriet. Vi har egentligen inte så många personer att hålla ögonen på, men att de ömsom benämns med förnamn, ömsom med efternamn och ömsom med titel, och när dessutom perspektivet skiftar; ja då blir allt tämligen förvirrat!
Boken får trots detta ett gott betyg av mig. Och att jämföra med Vätten är inte relevant; det här är en helt annan subgenre! Och i den subgenren är boken i klass med Vätten!
Så, nu kan jag andas ut! Jag tyckte om böckerna och kunde skriva positivt om dem. Och jag fick erfara att Mikael Strömberg har flera strängar på sin lyra! :-)
